Under det senaste halvåret så har jag fotograferat mycket för smyckesmärket Sparv.  

Det har varit ett jätteroligt fotojobb eftersom att jag i princip fick total kreaitv frihet, alltså inga ramar att hålla sig inom - hur bilderna skulle se ut eller vad dem skall innehålla (förutom smyckena såklart). Det har varit superläskigt men också superroligt! 

 

Här ovan ser ni några av de senaste bilderna jag fotograferade för Sparv, de nyaste ringarna (så himla fina!). Amanda agerade handmodell (vilket var himla svårt att hitta skall jag säga er)! Ni kan se några utav de andra bilderna jag fotograferat för Sparv HÄR och HÄR.

 

Efter över ett år av analysering på Fotoskolan -  "Vem är jag?", "Vilken fotograf är jag?" -  och massor av andra frågor som jag har varit tvungen att svara på och veta i vissa sammanhang så kan jag faktiskt se min egen stil (ni kanske har gjort det länge, jag har bara tyckt att det varit svårt att sätta en stämpel på mig själv). Och att få kreativ frihet - "Gör vad du vill, det blir så fint då!" - känns så ortoligt kul nu när jag själv kan sätta någon speciell känsla på mina bilder, och lärt mig lite mer om mig själv och vem jag som fotograf är. För ett år sedan hade jag blivit livrädd av att inte få några som helst riktlinjer eller önskemål, nu känner jag bara tvärt om.

 

Jag har ju länge vetat att jag trivs väldigt bra i soliga miljöer, utomhus i naturen på kvällen. Det är verkligen där jag blir ett med mig själv och kameran. Men innan jag flyttade till Stockholm så bodde och levde jag bara i de miljöerna så jag visste inte om något annat i princip. Nu, när jag inte hade bott bland åkrarna och ängarna på länge så har jag bara känt att jag har dragit mig dit mer och mer så fort jag har varit i närheten. Kanske har det att göra med att jag är uppväxt där och har ett speciellt känslomässigt band till naturen och allt därtill, att jag kan slappna av på ett helt annat sätt. Men kanske är det också för att det är det jag är bäst på och älskar att göra?

 

Häromdagen fick jag en jobbförfrågan att fotografera några enkla porträtt mot vit bakgrund och jag kan ärligt säga att jag är mycket mycket mer nervös över några uppställda porträtt än vad jag var när jag till exempel fotograferade Isabella (en bloggare som jag ändå hade följt i några år och som jag tagit mycket inspiration från själv) på en blommig äng i sommras i solnedgången. För där och då, på fältet, med kameran i handen så visste jag innerst inne att det inte kunde bli något annat än bra (se bilderna här).

 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, haha, jag brukar inte skriva så mycket text i vanliga fall, det känns som att det blev väldigt flummigt och det är säkert långt ifrån alla som orkar läsa igenom den. Men jag tror att jag (när jag började skriva detta) kände att jag ville berätta att det har varit väldigt positivt och viktigt för mig att lära känna fotograf-Emma och kanske sätta någon slags stämpel på vem hon är just nu, för att förstå vart jag vill komma och vart jag vill nå. Att våga skilja på mig själv som person och som fotograf. Att våga analysera och fundera över mig själv, vilket jag har haft svårt för innan, och hur otroligt viktigt det är att sätta sig själv först i kön ibland. 

 

 

 

 

 

Igår kväll sken solen igen (woho!) och jag tog med mig Sara ut på en utflukt med kameran. Vi var på samma fält som jag fotograferade på häromdagen och en bit längre bort hittade vi en ormbunke som vi började leka med i solen. Vi tyckte skuggorna blev häfitga! Vad tycker ni?

 

Just nu befinner jag mig i Stockholm med Stina i två dagar, så himla kul att vara tillbaka i denna fina stad, speciellt med Stina som jag ju bodde med här i ett år. Det känns lite som "vår stad" när vi är här tillsammans, och nu skall vi iväg på äventyr, vi hörs snart!