I somras på fotoresan i USA fick jag besöka Yosemite National Park igen, en av mina absoluta favoritplatser i hela världen. Jag bilade runt där på vägarna förra hösten också och även om det är väldigt spännande och givande att resa ensam så var det så kul att få dela glädjen och allt det vackra med alla härliga människor på resan. Vi blev superblöta när vi försökte fotografera i vattenfallet, vi satt på klipporna och såg solen gå ner över det vackra landskapet nedanför och vi åt en väldigt sen middag på en restaurang längs vägen ut från parken. Jag tror att vi var några som halvsov lite där på långbordet efter alla intryck och över en vecka av roadtrippande i västra USA, haha. 

 

 

 

Att komma till Grand Canyon är som att gå fram till ett stup och försöka förstå att det inte är en stor kuliss man tittar på där framme. När det väl sjunker in att allt det här finns på riktigt precis framför ögonen är det väldigt svårt att fotografera helheten. Hela känslan och storleken är väldigt svår att fånga. Och sedan att ljuset är helt galet magiskt också så att man tillslut, när det börjar bli för mörkt för att fota, bara sitter där på kanten, dinglar med benen i värsta adrenalinkicken och njuter. 

 

Jag trodde inte jag skulle få samma wow-upplevelse den här gången som första gången jag besökte Grand Canyon i höstas men jo, det fick jag. Det var som att bli kär på nytt.