Hello. 

 

It's me. 

 

Jag och mitt nya korsband tar små steg framåt i läkningsprocessen varje dag. Övningar, sova, äta, övningar, sova mer, och mer övningar. Två gånger i veckan träffar jag min sjukgymnast, jag tar färdtjänst dit och tillbaka och är helt slut när jag kommer hem. Det känns så sjukt att man kan bli trött av att gå upp och ner för trapporna. Och inte sådär trött som att man andas lite tyngre i några minuter, utan trött som i att man sover i över en timme efteråt. 

 

Trött som i att inte ha öppnat upp datorn på en vecka. Trött som att inte kunna titta klart på en hel film utan att somna, även om klockan är 10 på morgonen och jag precis har vaknat från en hel natts sömn. 

 

I fredags sa min sjukgymnast till mig att (försöka) börja ta korta promenader utomhus (med mina kryckor såklart), och i lördags lurade jag ut mig själv med att jag fick köpa glass om jag lyckades ta mig till närbutiken, vilket jag gjorde. Och igår dammade jag av kameran och tog med den ut på en promenad för att ta mina första bilder på nästan två veckor. Det var ganska mysigt att halta runt bland höstlöven med två kryckor och två kameror, och ljuset var sådär disigt och mysigt som det kan vara på hösten. Jag satt på varje parkbänk och elskåp på hela rundan men jag gjorde det! 

 

Efteråt somnade jag  soffan, 10 minuter in i en film. När jag vaknade satte jag på filmen igen och lyckades hålla mig vaken i 30 minuter till, haha. 

 

Men som sagt, små framsteg. 

 

 

 

Nu känns det som tusen år sedan - men långt tillbaka i mars detta året skadade jag mitt knä ganska så rejält. Det tog allra mest skada när jag var nere i Helsingborg på ett fotojobb. Jag skulle klättra över ett staket, inget högt sådant heller, men det var morgon och lite sådär frost-halt så jag slant. Slant och vred benet vilket resulterade i att mitt knä vreds åt ett håll som det inte skall kunna vridas åt. 

 

Nästa dag (när jag kom hem till Stockholm) gick jag till vårdcentralen och de refererade mig direkt till närakuten. Sen dess har jag hoppat runt och pratat med vårdcentraler, flera läkare, ortopeder, minst tre sjukgymnaster och så vidare och så vidare. Till slut (i juni) fick jag tillbaka resultatet från en magnetröntgen och fick veta att jag behövde ett nytt korsband för mitt var helt trasigt och utom räddning (vilket gjorde att mitt knä gick ur led lite då och då, men såna detaljer kanske vi inte vill gå in på, hehe). 

 

I tisdags var det dags att få ett nytt korsband efter att ha tränat med sjukgymnast två gånger i veckan under en lång tid och förberett mig både mentalt och i jobbet. Jag har aldrig tidigare blivit sövd (eller opererad för den delen) men skall jag vara helt ärlig så tyckte jag att det hela var ganska spännande och intressant. Jag var inte nervös alls, vilket sen gjorde mig lite nervös, haha. 

 

Allt gick bra men det är inte över ännu. Nu har det liksom bara börjat. Jag är nu sjukskriven på heltid och tränar med min sjukgymnast och hemma flera gånger om dagen för att få igång knät igen. Mitt korsband är helt nytt, eller de har liksom tagit en sena från baksidan av låret och vävt ihop ett nytt korsband av det och skruvat fast det. Men muskeln har inga muskler, så det är den jag måste hitta och träna upp. 

 

Det är en lång process som kommer ta fera månader innan det är helt läkt och jag har liksom inte fattat det förrän nu typ (haha). Jag visste ju om det för jag har fått massor av information och pratat med så mycket kunniga männsikor under året men det är svårt att föreställa sig att någon skall pilla med verktyg inuti min kropp när man bara sitter och pratar om det. Än så länge går det bra, jag är bara väldigt trött hela tiden av all medicin. De senste dagarna har tröttheten övergått i en slags rastlöshet mer och mer men så fort jag gör något (typ går från sängen till soffan eller från soffan till köket) så blir jag så trött att jag somnar. 

 

Om det här lät lite osammanhängande kan det bero på att jag har halvsomnat cirka tre gånger medan jag skrev den här texten, haha, men jag kände bara för att skriva av mig lite. Att ta upp datorn och liksom se vad klockan är och vilkne dag det är. Dagarna går mest i ett här i soffan/sängen just nu. 

 

Är det någon där ute som har gjort en likande eller samma operation? Hur var/är processen för er?  

 

 

 

Jag hoppas att ni alla har haft en härlig höst-helg fylld av sånt som ni tycker allra mest om. Det har jag. Jag har spenderat mycket tid bakom kameran och fotograferat lite egna projekt i studion med ett stort härligt gäng igår. Sedan har jag spenderat tid hemma och bara myst under filtar och tittat på serier och druckit oboy. 

 

Men jäklar vad kallt det har varit! Nu känner man att hösten är här - och mörkret och kylan. Det har varit ganska härligt att fly kylan och mörkret ett tag förra veckan när jag redigerade ihop mina favoritögonblick från sommarens fotoresa till USA. I mitten på juni, då sommaren fortfarande kändes oändligt lång. På alla de här fantastiska platserna med en så härlig grupp människor. Jag har suttit och skrattat och drömt-mig-iväg-suckat så mycket när jag gick igenom mina typ 300 filmklipp från resan. Det var helt magiskt!