När vägar korsas av en slump

 

 

I torsdags kväll satt jag och packade min resväska inför en helg i Stockholm, det var flera månader sedan jag var där sist och jag kände att det skulle bli kul att åka tillbaka en stund. Det har ju trots allt blivit lite som ett andra hem. 

 

När jag sitter där på golvet och funderar på vilka kläder jag skall ta med mig så plingar det till i telefonen och det är ett meddelande från Marisa. Jag nämner det bara någon gång ibland här på bloggen så många av er vet nog inte, men kort sagt så var jag utbytesstudent i USA när jag var 17 år, då jag bodde hos en amerikansk familj i Texas och gick på High School i ett år där. Marisa är från Tyskland och var min amerikanska familjs första utbytesstudent året innan mig (jag var deras andra) och jag och Marisa har träffats förut, två gånger i Tyskland (senast för tre år sedan), och vi har väl blivit lite som släktigar på grund av att vi har samma amerikanska familj som vi båda har starka band till.

 

Vad är oddsen att vi är i Stockholm samma helg när ingen av ss bor där?! Så vi bestämde oss såklart för att träffas och vi (tillsammans med hennes vän Jessica) tog en fika på Södermalm och sedan promenerade vi upp till Monteliusvägen (så himla fint där!). 

 

Vi lade upp en bild tillsammans och taggade vår amerikanska familj (som inte hade en aning att jag och Marisa var i Stockholm och skulle träffas) och de ringde upp på Facetime och började gråta (och jag med!). Ibland glömmer man liksom av att man saknar någon eftersom att man aldrig ses, men i tider som dessa när det händer så hemska saker i många delar av världen så kändes det bara så himla bra att få prata med dem och berätta att jag saknar dem och bryr mig om dem så mycket.