Öppet brev till mitt 14-åriga jag

Hej Emma Grann, 14 år
Det är ditt 24-åriga jag som skickar ett litet e-brev från framtiden!

Minns du den gången när du var sjuk i skolan och missade den viktiga dagen på fritids då alla fick sina roller i den kommande teatern? Den som skulle uppträdas inför hela skolan och allas föräldrar flera gånger om. Och när du sedan, någon dag efter det, fick reda på att fritidsledaren hade satt dig i huvudrollen utan att fråga?

Du kan inte ha varit mer än 9-10 år då, kanske till och med ännu yngre. Väldigt tyst och tillbakadragen, pratade nästan inte med någon annan än din bästaste bästis Johanna och du fokuserade mest på skolan och hästarna i stallet en gång i veckan. Jag tror knappt att alla i min lilla grupp på ridskolan visste vad du hette för att du mest höll dig för dig själv. Än mindre dem i skolan.

Den tjejen hade alltså fritidsledaren satt på huvudrollen. Och du vågade inte ens säga till att du aldrig någonsin skulle våga ställa dig inför skolan och spela en huvudroll i en teaterpjäs som var minst 1 timma lång. Så istället började du öva på replikerna, för om det var något du visste att du var bra på var det att lära dig saker. Och på repetitionerna satt du tyst och sa alla repliker, du missade knappt någon för du hade övat in dem så mycket.

Rätt som det var så var det dags för genrep och då var det alldeles för sent att ångra sig, även om det var det enda du kunde tänka på. Så du testade dina scenkläder, övade ännu mer på replikerna och hjälpte till att måla alla kulisser. Och plötsligt stod du där, några minuter innan första föreställningen inför flera klasser på skolan och du bara glider in på scen och sätter alla repliker, med spotlights riktade mot dig från andra sidan rummet. Jag minns fortfarande känslan av total skräckblandad förtjusning. Det här var ju något du aldrig i hela ditt liv skulle våga, men ändå stod du där och gjorde exakt det.

Det tar ganska lång tid innan du växer ur den där musslan du alltid gömde dig i och fortsätter göra de närmaste 7-8 åren. Även jag som är "vuxen" nu kryper in i den fortfarande när jag vill känna mig trygg.

Men den där teatern måste nog ha varit startskottet till att musslan öppnade sig lite i alla fall. Och sedan kommer högstadiet där du är nu och där det egentligen inte kommer hända så mycket för dig. Du tar dig genom dagarna och träffar lite nya fina vänner "men" har väldigt bra betyg så du har en automatisk pluggis-stämpel i pannan.

Jag minns en gång när du satt i klassrummet under en lektion och plötsligt dyker det upp en cool elev från paralellklassen som med en väldigt kaxig attityd säger "Jag slår vad om att jag kan allas namn här inne, varenda en!" och sedan började räkna upp allas namn medan fingret pekade på personerna i klassrummet. När fingret och blicken var riktad mot ditt bord, där du och din bästa kompis sitter tysta och tittar på, så säger den coola eleven efter en stunds tystnad "Äsch, de är pluggisar så de räknas ändå inte" och fortsätter sedan räkna upp resten av klassens namn stolt och högt innan läraren kommer in i rummet och ber eleven att gå till sin egen lektion. 

Jag vet inte varför men jag tänker på den dagen fortfarande lite då och då, fast med helt andra känslor än vad jag hade då. Nu vill jag ringa dig och säga att den där coola eleven bara var en tönt och att du inte skulle lyssna för det betyder verkligen ingenting. Att du bara skall skratta bort det som jag kan göra nu. Att du var mer cool som vågade vara dig själv trots att det var det absolut sista man fick vara då. Att det blir bättre. Hela tiden!

Men Hallå! Vet du vad jag gjorde för några veckor sedan?! Jag jobbar för övrigt heltid med foto nu och har flyttat till Stockholm (....jag vet: OMG!!). Jag skulle i alla fall göra ett jobb där jag skulle prata om foto med en liten grupp människor, vilket jag gör nu ibland. Jag håller en del heldagskurser i foto också (ja, inför en handfull riktiga levande människor). Men när jag kom till det här jobbet så visade det sig att det rörde sig om över 100 personer och jag skulle ha mikrofon, en presentation på 45 minuter och jag hade bara lite anteckningar i mobilen som jag brukar ha på såna här grejer, för det brukar röra sig om kanske 10-15 minuter. Så där stod jag i 45 minuter med en mikrofon, på en scen inför drygt 100 personer och pratade om foto och hur man kan ta bättre bilder.