I torsdags sprang jag i 9 minuter

 

I mars 2017 skadade jag mitt knä. Mitt i vardagen. Jag gjorde ingenting annorlunda egentligen utan när jag skulle kliva över ett fysiskt hinder halkade jag och vred knät så att mitt korsband i princip gick av. 

 

Bara ren otur. 

 

Jag har egentligen inte skrivit så mycket om det här. Det finns nästan inga bilder eller fysiska bevis (jo okej, oändligt massa kvitton/papper/läkarintyg/sjukskrivning osv) men jag har egentligen ingenting att titta på förutom några siffror och bokstäver på papper och mina ärr på knät. 

 

Den 10 oktober 2017, efter många om och men och kansken och hit och dit, opererade jag mig. De tog muskler från baksidan av mitt lår och skapade ett nytt korsband åt mig. Sedan var jag sjukskriven i ungefär 6 veckor. 

 

Innan dess hade jag gått och tränat knät hos flera sjukgymnaster i olika delar av stan (mitt i detta köpte vi en lägenhet och flyttade också). Jag tror att jag började gå hos sjukgymnast i april, så lite drygt ett år sedan nu då, för att bygga upp knät och musklerna omkring innan operationen, men också för att förbereda mig på de saker jag inte skulle kunna göra efter. 

 

Jag är en människa som tar ganska lätt på såna här situationer. Inte för att jag har opererat mig förut, men det var bara vid ett eller två få tillfällen som jag egentligen var orolig över hela situationen. Jag var inte ett dugg nervös innan operationen (min läkare blev typ orolig för att jag inte var nervös haha) och generellt hanterar jag stress och press väldigt bra, vilket jag är tacksam för. 

 

Det kanske är därför jag inte haft ett behov av att dokumentera den här lilla resan jag har gjort tillsammans med mitt knä. För att jag inte riktigt kände att det var en big deal. Och jämfört med väldigt mycket annat här i livet så är det ju inte det. 

 

Men i torsdags. I torsdags sprang jag i 9 minuter. 

Utan att halta. Utan att få ont. Utan mer svullnad. 

 

Det var en nära-döden-upplevelse med tanke på att min kondition inte är bra. Men jag och mitt knä klarade det. 

 

Eftersom att ni inte har hängt med på den här resan så kan ni ju inte förstå vilket steg det är för mig. Och jag har väl aldrig varit den typen av person som springer och kommer nog aldrig bli det (verkligen inte, haha).  

 

Men med tanke på att jag knappt klarade av att ställa mig upp för ett halvår sedan så kändes det plötsligt så stort. För 3-4 månader sedan var jag tvungen att vila efter att ha gått upp för en trappa. I mars klarade jag precis att springa i 2 minuter (med 30 sekunders paus mellan minuterna). 

 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta, men jag vill bara ge en stor eloge till alla er där ute som någon gång skadat sig eller behövt vända sitt liv lite upp och ner på grund av en tråkig slump eller otur. Och ni som kanske är där just nu. 

 

Kram!!