Allt jag behöver

 

Just nu sitter jag på ett tåg som skall ta mig tillbaka till Stockholm efter en långhelg hemma på västkusten. Sex dagar närmare bestämt. Jag kan inte påstå att jag tagit det speciellt lugnt egentligen, när jag försöker träffa och umgås med så många som möjligt under en kort tid. Påskfiranden med min och Philips familj, middagar, luncher, promenader, tårta, godis och mer tårta och godis. Och en hel del åkande fram och tillbaka till olika platser varje dag.

 

Men på något sätt lyckades jag (för det mesta) verkligen leva i nuet. En konst som jag allt för sällan utövar. Jag har loggat ut från min mejl (så när jag har råkat trycka på mejlen på telefonen av ren vana, för det gör man ju, har jag behövt logga in vilket har påmint mig om att jag faktiskt inte behöver kolla). Så. Himla. Skönt. 

 

Det känns så längesedan nu som jag blev upphämtad från Göteborg Central sent på kvällen av en fin vän, åkte hem till henne och somnade ovanpå täcket tillsammans medan vi pratade om allt och ingenting. Nu när jag sitter på tåget igen känns allt som en liten dröm liksom. Igår kväll efter en middag med en annan fin vän körde jag genom landskapen jag kört på så otroligt många gånger förut och kände en inre eufori på något sätt. Med Florence + The Machine på hög volym var jag 18 åriga Emma igen. Hon som körde runt där i sin gamla guldiga volvo som alltid var stökig, hon som lyssnade på musik varje dag (vilket jag ju inte gör längre av någon anledning?) och som var lite sådär lagom naiv. 

 

Det härliga med dessa sex dagarna var att jag hann träffa så måga männiksor som ger mig så mycket energi. Även om vi bara hann ses två timmar och titta på en film i soffan, ta en snabb påsklunch eller somna ovanpå täcket tillsammans så har det verkligen varit allt jag behöver. 

 

♥