Det känns som att jag blinkade och helt plötsligt var det mitten på november. Jag har jobbat mycket det senaste men nu har jag äntligen lite semester, vilket verkligen är så välbehövligt! 

 

Jag valde att spara en vecka av sommarens semesterdagar och även om sommaren kändes kortare så känns det så värt nu ju ☺

 

Förra veckan gjorde jag ett roligt jobb tillsammans med Kakan där vi fotade ute vid Saltisbadet. Det var så vackert och dimmigt! Jag ska visa er de bilderna när dem kommer ut men tills dess kan ni få kolla på den här bilden från dagen. Dimman gjorde sig verkligen på bild! 

 

Det är lite galet att man redan har glömt av vilken fantastiskt varm sommar det var. Jag och Philip badade vid bryggan där vi bor mellan att jag var utomlands och han var utomlands på jobb. Story of our lives, haha. 

 

 

 

 

I onsdags efter att vi fotograferat klart ett jobb i Chamonix så passade jag på att ta en lång promenad genom staden. Det kändes lite som en fantasistad, det var så idylliskt det bara kunde bli och min kamera smattrade förfullt, hehe. 

 

 

Jag vill redan åka tillbaka, vilken magisk plats! 

 

 

 

I onsdags kväll fotograferade jag ett event i stan och efteråt åkte jag hem till Louise och vi drack te, pratade om livet och jag redigerade bilderna från eventet. Det gav mig verkligen så mycket energi, vilket är en bristvara hos mig just nu. 

 

På morgonen tog vi en magisk promenad ute i skogen och över åkrar, jag fotade Louise (och gulliga kossor) i morgonljuset. Det var magiskt! Lägger upp de bilderna på Louise i veckan också. 

 

Sedan åt vi en stor brunch och åkte in till stan där vi fikade på Rosendals Trädgård och bara gick runt bland alla blommor och samlade energi. Så välbehövlig dag ☺

 

 

 

I mars 2017 skadade jag mitt knä. Mitt i vardagen. Jag gjorde ingenting annorlunda egentligen utan när jag skulle kliva över ett fysiskt hinder halkade jag och vred knät så att mitt korsband i princip gick av. 

 

Bara ren otur. 

 

Jag har egentligen inte skrivit så mycket om det här. Det finns nästan inga bilder eller fysiska bevis (jo okej, oändligt massa kvitton/papper/läkarintyg/sjukskrivning osv) men jag har egentligen ingenting att titta på förutom några siffror och bokstäver på papper och mina ärr på knät. 

 

Den 10 oktober 2017, efter många om och men och kansken och hit och dit, opererade jag mig. De tog muskler från baksidan av mitt lår och skapade ett nytt korsband åt mig. Sedan var jag sjukskriven i ungefär 6 veckor. 

 

Innan dess hade jag gått och tränat knät hos flera sjukgymnaster i olika delar av stan (mitt i detta köpte vi en lägenhet och flyttade också). Jag tror att jag började gå hos sjukgymnast i april, så lite drygt ett år sedan nu då, för att bygga upp knät och musklerna omkring innan operationen, men också för att förbereda mig på de saker jag inte skulle kunna göra efter. 

 

Jag är en människa som tar ganska lätt på såna här situationer. Inte för att jag har opererat mig förut, men det var bara vid ett eller två få tillfällen som jag egentligen var orolig över hela situationen. Jag var inte ett dugg nervös innan operationen (min läkare blev typ orolig för att jag inte var nervös haha) och generellt hanterar jag stress och press väldigt bra, vilket jag är tacksam för. 

 

Det kanske är därför jag inte haft ett behov av att dokumentera den här lilla resan jag har gjort tillsammans med mitt knä. För att jag inte riktigt kände att det var en big deal. Och jämfört med väldigt mycket annat här i livet så är det ju inte det. 

 

Men i torsdags. I torsdags sprang jag i 9 minuter. 

Utan att halta. Utan att få ont. Utan mer svullnad. 

 

Det var en nära-döden-upplevelse med tanke på att min kondition inte är bra. Men jag och mitt knä klarade det. 

 

Eftersom att ni inte har hängt med på den här resan så kan ni ju inte förstå vilket steg det är för mig. Och jag har väl aldrig varit den typen av person som springer och kommer nog aldrig bli det (verkligen inte, haha).  

 

Men med tanke på att jag knappt klarade av att ställa mig upp för ett halvår sedan så kändes det plötsligt så stort. För 3-4 månader sedan var jag tvungen att vila efter att ha gått upp för en trappa. I mars klarade jag precis att springa i 2 minuter (med 30 sekunders paus mellan minuterna). 

 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta, men jag vill bara ge en stor eloge till alla er där ute som någon gång skadat sig eller behövt vända sitt liv lite upp och ner på grund av en tråkig slump eller otur. Och ni som kanske är där just nu. 

 

Kram!!

 

 

 

Under min jul och nyårsledighet lät jag faktiskt min stora kamera ligga kvar i väskan och jag fotograferade endast analogt med min lilla Nikon FM (den är från 1978, så därav lite krasslig kvalitet på vissa, hehe). 

 

Ett utav mina stora personliga mål med 2018 är att fotografera fler spontana bilder som bara är för mig själv och mina egna minnen. Att inte bara ta de storslagna landskapen på resor och perfekta och uttänkta porträtt, utan mys hemma i soffan eller bara små vardagsgrejer och ögonblick som jag vill minnas. 

 

Såklart kan man ju skriva ut mobilbilder och bilder jag tar med min digitala systemamera också men det är ändå något speciellt med analoga bilder, och jag kände att det behövde bli ett roligt projekt för att jag skulle ta tag i det ordentligt och faktiskt göra det. Bilderna är ju inte storslagna eller för den delen genomtänkta (haha) utan det har verkligen varit spontana ögonblick, vilket känns väldigt viktigt. 

 

Sedan är det ju så praktiskt för när jag lämnar in rullarna så kan man välja att både få det på mejlen och som små "vanliga" printar som jag sedan ska sätta in i ett fotoalbum och skriva lite intill varje bild. Jag fick ett album av Philip i julklapp så nu är jag ännu mer peppad på det här. 

 

Jag kommer behålla många bilder för mig själv som känns för personliga för att lägga upp men är ni intresserade av fler liknande blogginlägg i framtiden kan ni väl "gilla" det här inlägget så jag vet om det finns ett intresse i alla fall. Sedan lovar jag att mina "storslagna landskapsbilder och perfekt uttänkta porträtt" fortfarande kommer ha en stor roll på min blogg såklart. 

 

 

 

Idag gjorde jag min sista jobbdag för det här året på Studio Emma Svensson. Jag var iväg och plåtade bloggbilder till Brita Zackari, vilket var väldigt roligt och jag glömde nästan av att jag skulle sitta på ett tåg mot Göteborg ett par timmar senare. 

 

Imorse skulle jag inte vara hos Brita förrän halv elva så jag passade på att ta en promenad genom stan och fotade lite i morgonsolen. Älskar när vintern ser ut såhär och när man faktiskt har tid att vara ute i ljuset, en sån skön omväxling mot alla mörka gråa kvällar och nätter (och dagar för den delen). 

 

Nu sitter jag på det där tåget som skall ta mig hem över jul och nyår. Det skall bli så skönt att få ett par veckor med familjen och vännerna där nere. Jjag tror det var ett och ett halvt år sedan sist jag var hemma fler än 9 dagar i rad, så jag hoppas på att hinna landa och mysa riktigt mycket nu. 

 

 

 

Så länge jag kan minnas har jag och familjen bakat pepparkakor med mormor och morfar någon helg i december. De två senaste åren har jag inte varit hemma under det årliga pepparkaksbaket men det här året lyckades jag boka rätt helg hemma med familjen! 

 

Det går alltid till på samma sätt. Vi sätter på oss förkläderna som hänger i skåpet, några av dem har mamma eller mormor sytt själva för länge sedan. Morfar kavlar ut den hemmagjorda pepparkaksdegen som han och mormor har gjort, vi trycker ut våra motiv, mormor och mamma gräddar kakorna och så fortsätter det så i några timmar. Vi kanske äter lite av pepparkaksdegen också bara för att den är så god. Mormor kanske lagar en av våra skjortor eller en tröjor vid symaskinen (man passar på när duktiga mormor är på besök) och sedan avslutar vi med att dekorera kakorna med kristyr efter lunchen. 

 

Det är inte många dagar och saker i mitt liv som är konsekventa, ingen dag är den andra lik på jobbet eller i vardagen (och jag trivs väldigt bra med att leva så), men det är något speciellt med julen och de traditionerna som hänger med, som har hängt med så länge jag kan minnas. 

 

 

 

Sedan någon vecka tillbaka skall jag varje dag försöka gå en kort promenad för att få igång musklerna i låret och knät. Igår morse var jag så väldigt otaggad på att gå samma sträcka som jag gjort i några veckor nu så jag tog mig ut till Bergianska Trädgården och tog med mig kameran som motivation. Så med kameran i ena handen och en krycka i andra handen tog jag en promenad i solen och sedan drack jag en kopp te i Orangeriet som ligger där. Det är ett så himla fint ställe och det var skönt med lite omväxling, jag fick massor av ny energi både av solen och av allt det fina. 

 

Dock var jag helt slut i knät efter ett pass hos sjukgymnasten sedan och låg med is runt benet i några timmar sedan. Men det var det värt! 

 

 

 

Hello. 

 

It's me. 

 

Jag och mitt nya korsband tar små steg framåt i läkningsprocessen varje dag. Övningar, sova, äta, övningar, sova mer, och mer övningar. Två gånger i veckan träffar jag min sjukgymnast, jag tar färdtjänst dit och tillbaka och är helt slut när jag kommer hem. Det känns så sjukt att man kan bli trött av att gå upp och ner för trapporna. Och inte sådär trött som att man andas lite tyngre i några minuter, utan trött som i att man sover i över en timme efteråt. 

 

Trött som i att inte ha öppnat upp datorn på en vecka. Trött som att inte kunna titta klart på en hel film utan att somna, även om klockan är 10 på morgonen och jag precis har vaknat från en hel natts sömn. 

 

I fredags sa min sjukgymnast till mig att (försöka) börja ta korta promenader utomhus (med mina kryckor såklart), och i lördags lurade jag ut mig själv med att jag fick köpa glass om jag lyckades ta mig till närbutiken, vilket jag gjorde. Och igår dammade jag av kameran och tog med den ut på en promenad för att ta mina första bilder på nästan två veckor. Det var ganska mysigt att halta runt bland höstlöven med två kryckor och två kameror, och ljuset var sådär disigt och mysigt som det kan vara på hösten. Jag satt på varje parkbänk och elskåp på hela rundan men jag gjorde det! 

 

Efteråt somnade jag  soffan, 10 minuter in i en film. När jag vaknade satte jag på filmen igen och lyckades hålla mig vaken i 30 minuter till, haha. 

 

Men som sagt, små framsteg.